.

är det bara jag som kan känna sig så enormt liten ibland? alltså både som i ung, till växten och i själen? man önskar att man ska dras upp samtidigt som man verkligen bara vill stanna där man är. det är inget man väljer själv, det bara kommer. lika plötsligt som snö i sl chefernas huvud. man vill till hagsätra, skarpnäck eller farsta, men istället för att köra hårt den hårda vägen där man kan riskera att ramla av spåret man är på. men med en klar och orädd vilja. så tar man istället en omväg som man kan likna vid en ersättningsbuss som man aldrig riktig vet om den kommer eller inte. men man tror att man är säker och att man håller en lika klar destination som annars. men man lurar sig själv. fram, det vill man. men man tar den vägen som man själv tror ska göra minst ont. men när man sitter där framme vid sin destination så märker man att jobbet redan har börjat utan en och man har kommit för sent. det var inte värt att ta den säkra vägen. man får inte mycket utav mödan man har gjort.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0